Jag har uppnått ett tillstånd där jag inte längre känner igen mig själv i spegeln. Jag känner igen det jag ser - det som borde finnas på en kropp; håret, huden, kroppen och ansiktet...men jag ser inte om det är jag. Efter allt så vet jag inte längre hur jag ser/ska se ut...Strävan efter det ultimata har sett till att ett igenkännande är uteslutet. Inte mig emot - jag har inga premisser. Däremot kan jag fundera ibland över när det kommer att sluta? Vart det kommer att sluta. Nya planer smids,med ingen annan målsättning än att se hur långt jag kan ta det... En som kan sin sak sa till mig för någon dag sen att hon inte förstod varför man ville utsätta sig för en sådan sak, om man inte har ett väl uttalat mål...Mitt svar var inget mer intelligent än att just se "hur långt jag kan ta det"..."om det går"...Antagligen inte sunt för fem öre, men väl ett måste...jag måste testa om det går. Och går det så går det, och ingen kommer vara mer nöjd än jag...om det slutar där. För det är det jag ändå undrar över...om det finns någon ände. För när jag inte längre känner igen det jag ser, vad har jag då för för visionell gräns? Om det nu finns en överhuvudtaget. Men jag har sagt det förut; målet som helgar medlen...

Så länge sen nu...men jag har varit upptagen. Upptagen av det mesta & ingenting. Iaf så har jag funnit den där gnagande känslan inom mig igen, den där känslan som sparkar mig i röven och får mig att spy lite galla  - genom en blogg som ingen läser. Den där gnagande känslan kan för övrigt benämnas vid "rödvin"...Anledningen till att undertecknad bestämde sig för att göra sin röst hörd just i dag är ren och hederlig besvikelse tillsammans med en extrem trötthet på mänsklighetens, aldrig så överraskande, dumhet. Mitt problem numero uno: personer som genom hjälp (som de dessutom bett om) från andra tar sig dit dom vill och då helt plötsligt beter sig som att de är något? Förstår inte dessa människor att det alltid kommer att finnas människor som har en hållhake på dem och som vet exakt vad de går för - egentligen? Försök inte bevisa att du "lyckats" genom att snacka om det - gör det bara, för helvete. Det finns fan inget värre än människor som verbalt deklarerar hur jävla bra de är, men sen knappt kan bevisa det i praktiken. Som sagt; if you talk the talk then walk the walk. Så...till störningsmoment två; om nu folk anser sig veta så jävla mycket om en viss sak....varför försöker de bevisa det genom att uttala sig om totalt ointelligenta, helt oväsentliga, förbannade jävla skitsaker? Ta "Idol" som exempel (ett exempel som jag absolut inte lägger någon som helst värdering i, det var bara det första som var lätt att tillämpa just nu...). Personer som anser sig själva veta så förbannat mycket om musik har gärna en hög och vild diskussion kring vem som egentligen bör åka ut vecka till vecka...medan de som kanske egentligen sitter inne med ruskigt mycket kunskap håller käften - eftersom det är en helt oväsentlig sak att lägga sina åsikter och energi på. Detta med tanke på att Idol - och det här tar jag gärna skit för - handlar inte, och kommer aldrig handla, om musikalisk talang!Men det är inte Idol´s syfte som är min poäng...åh nej,poängen ligger i att det alltid är idioter som ska uttala sig - idioter som egentligen inte vet ett skit. Igen; håll käften om du inte, i praktiken, kan stå för det du uttalar dig om. Och för att förtydliga: det här handlar inte om att folk inte får uttala sig om vem som ska vinna idol. Gissa på ni! Det jag syftar på är de som seriöst diskuterar kring talang, musikalitet, genomslagskraft osv, osv...men som i själva verket inte har en susning om vad fan det är de dillar om.

Kan inte folk bara sluta försöka bevisa att de är något de inte är och istället koncentrera sig på att vara det bästa av vad de faktiskt är istället? Jävlar vad mycket bra folk det skulle finnas då...

Och visst, självklart låter jag säkert bitter, motsägelsefull och fans moster vet allt...Men vems blogg är det egentligen?

Om man är ute efter enkelhet så kanske jag inte är det bästa valet.

Jag kan vara komplex, jag vet det. Det är ingenting jag skryter med eller överhuvudtaget ens är sugen på att erkänna gång till gång. Men det heller ingenting jag skulle försöka dölja för att göra det enkelt för någon annan. Vill man med mig att göra så får man liksom hela paketet på köpet. Simple as that!

If you´re in, you´re in. If you´re not, you´re out.

Jag har en "lista". Vi kan kalla det "lista" för att göra det enkelt för oss.

Det skulle kunna liknas vid en gästlista; den innefattar människor som gästat mitt liv men som har blivit kvar.

För att komma med på listan så finns det vissa "kriterier", eller egenskaper, man måste uppfylla/besitta; vilka de är tänker jag dock inte gå in på.

Det är inget man kan "lära sig".

Finns man med på listan, så gör man det. Basta.

Här kommer dock kruxet. I den naiva delen av min hjärna så var jag fullkomligt övertygad om att OM man väl hade tagit sig in på listan så innebar det att man skulle stå kvar där. För alltid.

Tyvärr så visade det sig att verkligheten inte alls kommer särskilt bra överens med min naiva procentdel. 

Människor glömmer ju så lätt. Glömmer vilka de är och vart de kommer ifrån. De glömmer vilka som alltid funnits vid deras sida och vilka som alltid varit dem trogna. Glömmer vilka det är som vet sanningen om dem. Detta innebär även att de glömmer vilka oskrivna regler som finns och därför lika lätt glömmer bort att följa dem.

Resultatet? Att verkligheten alltid vinner.

Att många människor har blivit suddade från listan. Bortplockade. Raderade. Nekade fortsatt tillträde.

Människor, vars namn jag aldrig trodde skulle kunna suddas ut. Människor, vars namn jag inte längre säger högt.

Det är en jävla skillnad på att hoppas och att veta.

Verkligheten vinner alltid.  

Så var man hemma igen då. Efter nästan tre månader spenderade i ett slags limbo...så var man tillbaka i staden där mina möbler bor. Med blåmärken efter att samvetet har tagit tillbaka sin givna plats och efter att vardagen har gett mig en rejäl käftsmäll så börjar jag sakta men säkert att hitta tillbaka till det civiliserade livet igen. Att befinna sig i S är en "survival of the fittest" - tävling utan dess like och för att överleva gäller det att lägga all slags normal mentalitet och civiliserat beteende bakom sig.  Sommaren har varit mycket intressant; visst visste jag att verkligheten aldrig stämmer överens med det som sägs i S men att jag skulle få höra så många, vilt ihopkomponerade, saker om mig på så kort tid! Inte illa pinkat. För det vill jag ge befolkningen i S cred. Alla ska ju vara bra på nåt.

 Vilda äventyr och nya, älskade bekantskaper har iaf fått tagit stor plats och en stor del av mitt hjärta lämnade jag kvar hos dem; de finns juh trots allt bara 4 timmar härifrån.

Resten låter jag vara osagt. 

Sine Metu.

Det var längesedan nu, mina vänner...alldeles för längesedan. Men allt för mycket har hänt och allt för få ord finns för att förklara det virrvarr av kaos som upptar min vardag.

Men jag kommer tillbaka.

Så kom måndagen igen med all sin ångest. Dagen som bringar smärta och skrik till min tillvaro, dagen som får mig att bryta ihop inför det som komma skall.

En ny vecka av vad man kanske skulle kalla självdestruktiv beteende; allt i strävan efter det ultimata. Fem dagar till inbillat lugn, fem dagar för någon timmes falskt andrum. 

Sen -  ingenmansland. Illussioner av något som inte existerar.

Två dagar...och så börjar allt om igen.

Från början; som om föregående vecka aldrig existerat.

Om och om igen följer så de rutiner som med säkerhet kommer att bli min död en dag.

Varför jag gör det?

För att det är mitt liv som jag vet det. Och för att det finns en mening bakom det.

Målet helgar medlen, sägs det.

Målet helgar medlen.

Du & Jag.

Som ett laddat vapen som ingen vill plocka upp av rädsla för att det kommer att avfyras. Istället låter vi det bara vara; låter vapnet ligga där som en påminnelse. En påminnelse om vad som kan hända.

Du & Jag.

Egentligen så borde vi gömma undan det, och glömma att det någonsin existerade. Så eliminerar vi risken att någon av oss skulle plocka upp det. Att någon av oss avfyrar det, av misstag.

Du  & Jag.

Som ett laddat vapen.